Naturens hämnd eller vår?
Mycket av det som sägs om klimatförändringarna i media och i lunchrummen låter som om en naturens hämnd kommer att drabba oss. Orkaner, översvämningar, torka och jordskred som slår hårt mot samhället. Klart att man kan hoppas att de som sabbat också blir de som får smaka på katastroferna, att orkanerna drabbar just de värsta utsugarna i industri-länderna.
Men naturen kommer aldrig att hämnas, den kan inte hämnas. Den död, eller de svårigheter att leva, som ett ekologiskt ohållbart samhälle leder till, kommer inte att drabba enbart dem som orsakat eländet. Det kommer att drabba alla möjliga varelser, inte bara människorna och inte bara de skyldiga människorna. Och det är bara en liten del av naturen, nämligen varje enskild människa, som överhuvudtaget kan känna hämndbegär och som därmed kan hämnas.
Nej, ska människans hybris möta sin nemesis så får vi nog fixa det själva. Men kanske är inte hämnden så viktig. Kanske är det viktigare att förhindra själva den onda handlingen än att hämnas den i efterskott. Men samtidigt verkar det naturligtvis vettigt att lägga kraften på att hindra dem som har förstört eller förstör mest att förstöra mera. Det är onekligen de som gjort sig mest förtjänta av att ha det obekvämt.
Det har varit tyst om Asfaltsdjungelns indianer ett tag, men nu såg jag att de rör på sig i Skottland och Finland. (Läs mer vetja: asfaltsdjungelnsindianer.wordpress.com)
Asfaltsindianernas däckpysande av stora bilar är faktiskt toppen. Varje pyst däck skjuter verkligen upp en del av fossilbränsleförbrukningen på framtiden. En invändning är möjligen att vinsten är för tillfällig. Indianerna kunde ju välja att istället orsaka någon svårlagad skada som skjuter upp miljöförstörelsen ännu mer. Men samtidigt är däckpysandet så befriande enkelt och oskyldigt. Det gör verkligen konkret nytta, samtidigt som det får bilisterna att framstå som idioter i andras ögon (och förhoppningsvis också i sina egna) när de blir arga över att bli fråntagna något som är gratis och som de aldrig ägt, nämligen luft.
Asfaltsindianernas tilltag får åtminstone mig att mysa och känna glädje. Den sortens uppriktig, djup glädje som bara känslan av framtidshopp och hämnd kan ge.
Lämna ett svar