Uppmuntran till CO2-tvivlare.

•februari 16, 2009 • 1 kommentar

Här kommer lite salva för dig som inte vet vem du ska tro på i debatten om koldioxidens påverkan på den globala uppvärmningen. Mitt råd är i korthet: Tänk större.

Bakgrunden är en journalist på Sveriges Radio som kom ut med att hon tycker att det känns så jobbigt att tvivla hela tiden. Så här svarade jag henne:

”Hej Camilla!

Jag förstår att det är jobbigt att ha ett sådant huvudbry för alla detaljer i det globala klimatet. Som tur är finns det lösningar:

1. Varför chansa? Det verkar ju lite dumt att göra ett fullskaleexperiment med jordklotet… Jag är helt med på att vi slutar att använda fossila bränslen tills vi har rett ut om de är så farliga som vi tror. Visar det sig att de inte är så farliga så kan vi börja använda dem igen. Försiktighetsprincipen regerar!

2. Du behöver ju faktiskt inte grotta ner dig i just CO2-detaljerna om du tycker att det känns jobbigt och destruktivt. CO2-utsläppen är ju ändå bara ett symptom på vår användning av icke förnybara energikällor. Att tänka på lösningarna kanske kan leda in dig i mer positiva tankemönster.”

Lycka till alla CO2-tvivlare! Släng era tvivel och känn er välkomna med i bygget att det hållbara samhället istället!

Annonser

Hisingen ett steg närmare fossilfrihet!

•oktober 15, 2008 • 3 kommentarer

Är det bara jag som tycker att det är bra att Volvo håller på att gå i kvav? Om de nu gör det. Äntligen. En av de viktigaste målen i Müslikommandot är ju ett fossilfritt Hisingen och det här är ett steg på vägen.

Jag tycker att det är tråkigt för dem som förlorar jobben. Jag tycker att de ska få en fet belöning för att de slutar tillverka bilar! Nej förresten, nu är det för sent. Men hoppas att de åtminstone har a-kassa. Att försörja någon som inte tillverkar bilar är definitivt värt varenda krona av min förhöjda a-kasseavgift.

Hade Volvo frivilligt slutat att tillverka bränsleslukande fossilbilar hade det varit ok med belöningar. Det är ju inte så att de inte haft chansen att lägga om produktionen till något vettigare. De är ju inte direkt dumma i huvudet, rent tekniskt sett. De hade säkert klarat av att tillverka vindkraftverk, tåg eller baka ekologiska bullar eller vad vet jag. Det tycker jag fortfarande att de ska göra. Aldrig för sent att ställa om…

Fast i 50-talet

•juli 3, 2008 • 2 kommentarer

Människor fastnar i grejer. Jag gissar att det är det som kallas kultur. Vi återupprepar mönster som någon annan en gång startat.

Jag gick på klubb och råkade hamna i 50-talet någonstans västerut. Det var lowbrow och rockabilly. En och annan hade klätt ut sig för kvällen. Ganska många hade inte klätt ut sig för kvällen. Det var tydligt att de gick klädda som de brukade, i sina vanliga 50-talskläder. För dem var det verkligen 50-tal på allvar.

Jag stod i baren och diskuterade fenomenet med en kompis. Jag kommenterade… nej, jag skrek i hennes öra för att överrösta rockabillybandet, att vissa tydligen har fastnat i 50-talet och inte kommit längre. Kompisen tog två steg tillbaka, tittade noga på mig och mina kläder. Sen kom hon tillbaka och skrek i mitt öra:
– Vilket årtionde har du fastnat i då?

Jag hade inget bra svar. Det årtionde jag fastnat i finns inte ännu – i nästan allt jag gör strävar jag efter att skapa framtida hållbarhet. Jag har fastnat i framtiden. En inte alltför avlägsen framtid hoppas jag. Kanske 2020-talet, så att jag har en chans att få vara med om den själv.

Tänk om det jag gör nu kommer att vara en schablon som andra kopierar och traderar på 2020-talet.

Om jag är framtiden kommer framtiden att bestå av lättpåverkade vindflöjlar som tar de erbjudanden som råkar finnas just nu. Konsumtionen kommer att vara en sorts hållbar kupongkonsumtion där folk sträcker ut handen och tar första bästa grej som har en hållbarhetsstämpel. Min förutsägelse bygger på att jag plötsligt har börjat bära byxor av jeanstyp bara för att antingen jeans eller yoga-mysbyxor är vad som råkar finnas i ekobomullsutbudet just nu.

Det kommer finnas en grupp nostalgiska ungdomar som väljer de enkla vägarna till hållbarhet. De kommer att slentrianmässigt flytta till ställen där järnvägen går och hellre låta bli att konsumera än att konsumera ohållbart för att det är sååå 2008.

Hållbare Svensson år 2020 kommer att titta förvånat på nostalgikerna och tycka att de är otroligt gammaldags. Samtidigt kommer nostalgikerna och Hållbare Svensson att dela många av den tidens hållbara värderingarna.

Det är omöjligt att säga vilka värderingar det blir, men det kommer väl att funka på samma sätt som idag: 50-talsdyrkarna tycker att det är helt okej med lite nyare företeelser som att gå på klubb, att inte aga barn och att använda mobiltelefon, samtidigt som Svensson idag har en hel del gammaldags värderingsavfall i det mentala bagaget, som att det är helt ok att köra på fossila bränslen, att heterosexuella inte får ingå partnerskap och att tron på tillväxt är en bra grund att bygga ett samhälle på.

Tredje Müslimedaljen – Boxholmsporschen

•juni 17, 2008 • 1 kommentar

Det är roligare att dela ut medaljer än att skälla på folk, så nu är det dags för en Müslimedalj för förtjänsfull hållbarhetsiver.

Ibland känner jag mig taskig och ondskefull när jag klankar ner på folk. Oftast är det på personer som låter påskina att de på något sätt har RÄTT till sitt ohållbara leverne, de som egentligen borde veta bättre och kan bättre, men som inte ens försöker. Ni vet vilka de är…

Desto roligare när grälen trots allt lönar sig! En fördel med att ta i så att man nästan skiter på sig är att mottagaren åtminstone har hört vad man sagt.

För ett tag sedan blev jag förbannad på en kompis som med näbbar och klor försvarade sitt bilåkande. Ok, hon hade för länge sedan gått över gränsen för vad som är ett ansvarsfullt användande av fossila bränslen, men jag gick också över gränsen för vad som är ett ansvarsfullt användande av okvädingsord i en konstruktiv dialog. Ångern har gnagt mig efteråt, trots att hon förtjänade skopan hon fick.

Men hon hade verkligen hört vad jag sagt. Inte bara det: hon hade också tänkt till och skridit till handling. Hon och hennes sambo åkte varsin bensinbil. Sambon körde en Opel Manta, en sportbil från förra årtusendet, trimmad och stajlad och så grabbig att hon tyckte att det var pinsamt att åka med den redan innan hon började fundera på hur ekologiskt ohållbar den var. Den hade till och med ett öknamn: Boxholmsporschen.

Hennes plan var att skrota de två gamla fossilbilarna och ersätta dem med en biogas- eller möjligen en etanolbil. Än idag vet jag inte vad hon tyckte var viktigast, hållbarheten eller estetiken, men framförallt ville hon bli av med sambons grabbiga fossilmonster.

Men som ni förmodligen redan vet, kära hållbarhetsvänner, så kantas vägen till hållbarhet gärna av motgångar och bakslag. Hon och sambon letade bland begagnatannonserna, men det var svårt att hitta något miljöbra och det som fanns var alltför dyrt. Ändå gav de inte upp – de kom fram till att konvertering av en bensinbil till etanoldrift kunde vara en lösning. Sambon är en duktig bilmek och…

Ja, jag vet inte riktigt hur det gick till, men nu står hon där med en etanolbil, mer hållbar och billigare att tanka. Hon har förbättrat sin miljöprestanda, målmedvetet och framgångsrikt. Det estetiska priset hon får betala är högt – hon åker Boxholmsporsche.

En uppoffring klart värd en Müslimedalj!

Att offra nostalgin på hållbarhetens altare

•juni 3, 2008 • Kommentera

Kläderna luktar inte som förr…
Min närmsta ekoreko-klädbutik, Gröna Arken, har flyttrea. Igår drog jag mitt strå till stacken för att minska deras flyttransporter genom att handla så mycket kläder jag kunde. När jag kom hem var det lite som julafton att packa upp påsen.

Men det var något som inte riktigt stämde. Jag stack ner näsan i klädhögen, blundade och luktade. Tänkte på när jag var liten och fick nya kläder i julklapp, förväntade mig att bli förflyttad till julafton 1981, med lukten och känslan av tyget. Men inget hände.

Kläderna luktar inte som förr… Inget mer doften av alltför mycket kemikalier i textilindustrin, inget mer ljud av små barnafötter i klädfabrikerna, aldrig mer doftminnen av julafton 1981…

Kläderna luktar inte som förr och det är en nostalgitripp jag gärna offrar på hållbarhetens altare. Mina nyköpta ekorekokläder luktar nästan inte alls.

För övrigt skulle jag gärna offra doften av mina strumpor just nu. Strumporna var slut på Gröna Arken och några vintagestrumpor har jag aldrig lyckats hitta…

mvh // barfotakommendanten

”Ja, vad är det man säger om män? Reduce, reuse, recycle!”

•maj 28, 2008 • 1 kommentar

Jag ska på bröllop i helgen. Klädsel valfri, dvs man får välja mellan vintage eller ekolyx. De jobbar seriöst med hållbarheten.

Bröllopsklänningen blir nog vintage, men själva brudparet är i alla fall obegagnade, som makar betraktade. Äkta makar är ju annars fullt möjliga att återanvända… hellre än att slängas på sophögen.

Jag vet inte om jag ska ta det som ett personligt hot eller bara som feministisk framåtanda för att hon puttar ner en massa män på sin väg uppför karriärstegen just nu, men den kvinna jag delar mitt liv med i kommandocentralen sa för en stund sen:
”Ja, vad är det man säger om män? Reduce, reuse, recycle!”

Eller var det om sopor? Eller båda?

Drivkraften för hållbara handlingar

•maj 7, 2008 • 1 kommentar

Det är inte säkert att människor som gör uppenbart ohållbara saker gör det för att de är dumma i huvudet.
De kan vara onda också.

(konstpaus…)

Och det är inte säkert att människor som gör hållbara saker gör det för att de är smarta.
De kan vara goda också.