Uppmuntran till CO2-tvivlare.

Här kommer lite salva för dig som inte vet vem du ska tro på i debatten om koldioxidens påverkan på den globala uppvärmningen. Mitt råd är i korthet: Tänk större.

Bakgrunden är en journalist på Sveriges Radio som kom ut med att hon tycker att det känns så jobbigt att tvivla hela tiden. Så här svarade jag henne:

”Hej Camilla!

Jag förstår att det är jobbigt att ha ett sådant huvudbry för alla detaljer i det globala klimatet. Som tur är finns det lösningar:

1. Varför chansa? Det verkar ju lite dumt att göra ett fullskaleexperiment med jordklotet… Jag är helt med på att vi slutar att använda fossila bränslen tills vi har rett ut om de är så farliga som vi tror. Visar det sig att de inte är så farliga så kan vi börja använda dem igen. Försiktighetsprincipen regerar!

2. Du behöver ju faktiskt inte grotta ner dig i just CO2-detaljerna om du tycker att det känns jobbigt och destruktivt. CO2-utsläppen är ju ändå bara ett symptom på vår användning av icke förnybara energikällor. Att tänka på lösningarna kanske kan leda in dig i mer positiva tankemönster.”

Lycka till alla CO2-tvivlare! Släng era tvivel och känn er välkomna med i bygget att det hållbara samhället istället!

Hisingen ett steg närmare fossilfrihet!

Är det bara jag som tycker att det är bra att Volvo håller på att gå i kvav? Om de nu gör det. Äntligen. En av de viktigaste målen i Müslikommandot är ju ett fossilfritt Hisingen och det här är ett steg på vägen.

Jag tycker att det är tråkigt för dem som förlorar jobben. Jag tycker att de ska få en fet belöning för att de slutar tillverka bilar! Nej förresten, nu är det för sent. Men hoppas att de åtminstone har a-kassa. Att försörja någon som inte tillverkar bilar är definitivt värt varenda krona av min förhöjda a-kasseavgift.

Hade Volvo frivilligt slutat att tillverka bränsleslukande fossilbilar hade det varit ok med belöningar. Det är ju inte så att de inte haft chansen att lägga om produktionen till något vettigare. De är ju inte direkt dumma i huvudet, rent tekniskt sett. De hade säkert klarat av att tillverka vindkraftverk, tåg eller baka ekologiska bullar eller vad vet jag. Det tycker jag fortfarande att de ska göra. Aldrig för sent att ställa om…

Fast i 50-talet

Människor fastnar i grejer. Jag gissar att det är det som kallas kultur. Vi återupprepar mönster som någon annan en gång startat.

Jag gick på klubb och råkade hamna i 50-talet någonstans västerut. Det var lowbrow och rockabilly. En och annan hade klätt ut sig för kvällen. Ganska många hade inte klätt ut sig för kvällen. Det var tydligt att de gick klädda som de brukade, i sina vanliga 50-talskläder. För dem var det verkligen 50-tal på allvar.

Jag stod i baren och diskuterade fenomenet med en kompis. Jag kommenterade… nej, jag skrek i hennes öra för att överrösta rockabillybandet, att vissa tydligen har fastnat i 50-talet och inte kommit längre. Kompisen tog två steg tillbaka, tittade noga på mig och mina kläder. Sen kom hon tillbaka och skrek i mitt öra:
– Vilket årtionde har du fastnat i då?

Jag hade inget bra svar. Det årtionde jag fastnat i finns inte ännu – i nästan allt jag gör strävar jag efter att skapa framtida hållbarhet. Jag har fastnat i framtiden. En inte alltför avlägsen framtid hoppas jag. Kanske 2020-talet, så att jag har en chans att få vara med om den själv.

Tänk om det jag gör nu kommer att vara en schablon som andra kopierar och traderar på 2020-talet.

Om jag är framtiden kommer framtiden att bestå av lättpåverkade vindflöjlar som tar de erbjudanden som råkar finnas just nu. Konsumtionen kommer att vara en sorts hållbar kupongkonsumtion där folk sträcker ut handen och tar första bästa grej som har en hållbarhetsstämpel. Min förutsägelse bygger på att jag plötsligt har börjat bära byxor av jeanstyp bara för att antingen jeans eller yoga-mysbyxor är vad som råkar finnas i ekobomullsutbudet just nu.

Det kommer finnas en grupp nostalgiska ungdomar som väljer de enkla vägarna till hållbarhet. De kommer att slentrianmässigt flytta till ställen där järnvägen går och hellre låta bli att konsumera än att konsumera ohållbart för att det är sååå 2008.

Hållbare Svensson år 2020 kommer att titta förvånat på nostalgikerna och tycka att de är otroligt gammaldags. Samtidigt kommer nostalgikerna och Hållbare Svensson att dela många av den tidens hållbara värderingarna.

Det är omöjligt att säga vilka värderingar det blir, men det kommer väl att funka på samma sätt som idag: 50-talsdyrkarna tycker att det är helt okej med lite nyare företeelser som att gå på klubb, att inte aga barn och att använda mobiltelefon, samtidigt som Svensson idag har en hel del gammaldags värderingsavfall i det mentala bagaget, som att det är helt ok att köra på fossila bränslen, att heterosexuella inte får ingå partnerskap och att tron på tillväxt är en bra grund att bygga ett samhälle på.

Tredje Müslimedaljen – Boxholmsporschen

Det är roligare att dela ut medaljer än att skälla på folk, så nu är det dags för en Müslimedalj för förtjänsfull hållbarhetsiver.

Ibland känner jag mig taskig och ondskefull när jag klankar ner på folk. Oftast är det på personer som låter påskina att de på något sätt har RÄTT till sitt ohållbara leverne, de som egentligen borde veta bättre och kan bättre, men som inte ens försöker. Ni vet vilka de är…

Desto roligare när grälen trots allt lönar sig! En fördel med att ta i så att man nästan skiter på sig är att mottagaren åtminstone har hört vad man sagt.

För ett tag sedan blev jag förbannad på en kompis som med näbbar och klor försvarade sitt bilåkande. Ok, hon hade för länge sedan gått över gränsen för vad som är ett ansvarsfullt användande av fossila bränslen, men jag gick också över gränsen för vad som är ett ansvarsfullt användande av okvädingsord i en konstruktiv dialog. Ångern har gnagt mig efteråt, trots att hon förtjänade skopan hon fick.

Men hon hade verkligen hört vad jag sagt. Inte bara det: hon hade också tänkt till och skridit till handling. Hon och hennes sambo åkte varsin bensinbil. Sambon körde en Opel Manta, en sportbil från förra årtusendet, trimmad och stajlad och så grabbig att hon tyckte att det var pinsamt att åka med den redan innan hon började fundera på hur ekologiskt ohållbar den var. Den hade till och med ett öknamn: Boxholmsporschen.

Hennes plan var att skrota de två gamla fossilbilarna och ersätta dem med en biogas- eller möjligen en etanolbil. Än idag vet jag inte vad hon tyckte var viktigast, hållbarheten eller estetiken, men framförallt ville hon bli av med sambons grabbiga fossilmonster.

Men som ni förmodligen redan vet, kära hållbarhetsvänner, så kantas vägen till hållbarhet gärna av motgångar och bakslag. Hon och sambon letade bland begagnatannonserna, men det var svårt att hitta något miljöbra och det som fanns var alltför dyrt. Ändå gav de inte upp – de kom fram till att konvertering av en bensinbil till etanoldrift kunde vara en lösning. Sambon är en duktig bilmek och…

Ja, jag vet inte riktigt hur det gick till, men nu står hon där med en etanolbil, mer hållbar och billigare att tanka. Hon har förbättrat sin miljöprestanda, målmedvetet och framgångsrikt. Det estetiska priset hon får betala är högt – hon åker Boxholmsporsche.

En uppoffring klart värd en Müslimedalj!

Att offra nostalgin på hållbarhetens altare

Kläderna luktar inte som förr…
Min närmsta ekoreko-klädbutik, Gröna Arken, har flyttrea. Igår drog jag mitt strå till stacken för att minska deras flyttransporter genom att handla så mycket kläder jag kunde. När jag kom hem var det lite som julafton att packa upp påsen.

Men det var något som inte riktigt stämde. Jag stack ner näsan i klädhögen, blundade och luktade. Tänkte på när jag var liten och fick nya kläder i julklapp, förväntade mig att bli förflyttad till julafton 1981, med lukten och känslan av tyget. Men inget hände.

Kläderna luktar inte som förr… Inget mer doften av alltför mycket kemikalier i textilindustrin, inget mer ljud av små barnafötter i klädfabrikerna, aldrig mer doftminnen av julafton 1981…

Kläderna luktar inte som förr och det är en nostalgitripp jag gärna offrar på hållbarhetens altare. Mina nyköpta ekorekokläder luktar nästan inte alls.

För övrigt skulle jag gärna offra doften av mina strumpor just nu. Strumporna var slut på Gröna Arken och några vintagestrumpor har jag aldrig lyckats hitta…

mvh // barfotakommendanten

”Ja, vad är det man säger om män? Reduce, reuse, recycle!”

Jag ska på bröllop i helgen. Klädsel valfri, dvs man får välja mellan vintage eller ekolyx. De jobbar seriöst med hållbarheten.

Bröllopsklänningen blir nog vintage, men själva brudparet är i alla fall obegagnade, som makar betraktade. Äkta makar är ju annars fullt möjliga att återanvända… hellre än att slängas på sophögen.

Jag vet inte om jag ska ta det som ett personligt hot eller bara som feministisk framåtanda för att hon puttar ner en massa män på sin väg uppför karriärstegen just nu, men den kvinna jag delar mitt liv med i kommandocentralen sa för en stund sen:
”Ja, vad är det man säger om män? Reduce, reuse, recycle!”

Eller var det om sopor? Eller båda?

Drivkraften för hållbara handlingar

Det är inte säkert att människor som gör uppenbart ohållbara saker gör det för att de är dumma i huvudet.
De kan vara onda också.

(konstpaus…)

Och det är inte säkert att människor som gör hållbara saker gör det för att de är smarta.
De kan vara goda också.

Några energiråd, vare sig du vill eller inte

Jag har fått i uppdrag att skriva några enkla, allmänt hållna energieffektiviseringsråd till fastighetsägare. Råden ska rikta sig till privatpersoner som äger småhus och till styrelser i bostadsrättsföreningar.

Bekymret med sådana här råd som ska kunna passa alla är att de måste handla om sådant som vi alla har gemensamt: Minsta gemensamma nämnare. Minsta gemensamma nämnare blir lågenergilampor, sätt tätningslister i dina fönster och sänk temperaturen inomhus en grad, åtminstone när du inte är hemma. Kort sagt futtiga råd som varken ger husägaren, Sverige eller världen en anständig energiprestanda ens om alla skulle följa dem till punkt och pricka.

När jag skrivit färdigt de enkla, uppmuntrande men i stort sett verkningslösa råden skrev jag de råd jag verkligen skulle vilja ge de bakåtsträvande motvalsar som inte kommer att göra ett dyft åt sin fastighets ohållbara energiineffektivitet:

Några energiråd till dig som är småhusägare

Ta dig i kragen och gör det drastiska

Flytta till ett mindre hus

Hur mycket energi ditt hus gör av med beror bl a på husets U-värde och hur stort det är. Kan du inte sänka U-värdet kan du åtminstone minska storleken. Om du verkligen inte vill flytta kan ett alternativ vara att sänka takhöjden med en eller ett par meter.

Flytta till ett hus med bättre energiprestanda

Behöver du varenda kvadratmeter i huset men har inte lust att göra något åt din och husets energiprestanda? Flytta till ett bättre hus. Eller både dig själv och ditt lågprestandahus till en plats med för dig mer lämplig temperatur. Kanske hör du egentligen hemma någonstans där det är riktigt, riktigt varmt…

Riv rucklet och bygg nytt

Världen kanske inte behöver all den miljöbelastning som din usla energiprestanda orsakar. Riv ditt gamla ruckel och bygg dig en anständig, energieffektiv bostad.

Några energiråd till er som har bostadsrättsförening

Ta dig i kragen och gör det drastiska

Du kanske inte tycker att det här med energieffektivisering verkar roligt och spännande? Du kanske har din bostadsrätt bara för att du spekulerar i att kunna sälja den dyrt? Du kanske sitter i styrelsen bara för att du tycker att det är skojigt att ha makt? I så fall bör du snarast ställa din plats till förfogande, till förmån för någon mer ansvarsfull person.

(En liten brasklapp med reservation för eventuellt bristande kostnadseffektivitet för några av åtgärderna. Det gäller dock inte rådet till fossilhäcken att avgå från bostadsrättsföreningens styrelse – den åtgärden är alltid kostnadseffektiv.)

Naturens hämnd eller vår?

Mycket av det som sägs om klimatförändringarna i media och i lunchrummen låter som om en naturens hämnd kommer att drabba oss. Orkaner, översvämningar, torka och jordskred som slår hårt mot samhället. Klart att man kan hoppas att de som sabbat också blir de som får smaka på katastroferna, att orkanerna drabbar just de värsta utsugarna i industri-länderna.

Men naturen kommer aldrig att hämnas, den kan inte hämnas. Den död, eller de svårigheter att leva, som ett ekologiskt ohållbart samhälle leder till, kommer inte att drabba enbart dem som orsakat eländet. Det kommer att drabba alla möjliga varelser, inte bara människorna och inte bara de skyldiga människorna. Och det är bara en liten del av naturen, nämligen varje enskild människa, som överhuvudtaget kan känna hämndbegär och som därmed kan hämnas.

Nej, ska människans hybris möta sin nemesis så får vi nog fixa det själva. Men kanske är inte hämnden så viktig. Kanske är det viktigare att förhindra själva den onda handlingen än att hämnas den i efterskott. Men samtidigt verkar det naturligtvis vettigt att lägga kraften på att hindra dem som har förstört eller förstör mest att förstöra mera. Det är onekligen de som gjort sig mest förtjänta av att ha det obekvämt.

Det har varit tyst om Asfaltsdjungelns indianer ett tag, men nu såg jag att de rör på sig i Skottland och Finland. (Läs mer vetja: asfaltsdjungelnsindianer.wordpress.com)

Asfaltsindianernas däckpysande av stora bilar är faktiskt toppen. Varje pyst däck skjuter verkligen upp en del av fossilbränsleförbrukningen på framtiden. En invändning är möjligen att vinsten är för tillfällig. Indianerna kunde ju välja att istället orsaka någon svårlagad skada som skjuter upp miljöförstörelsen ännu mer. Men samtidigt är däckpysandet så befriande enkelt och oskyldigt. Det gör verkligen konkret nytta, samtidigt som det får bilisterna att framstå som idioter i andras ögon (och förhoppningsvis också i sina egna) när de blir arga över att bli fråntagna något som är gratis och som de aldrig ägt, nämligen luft.

Asfaltsindianernas tilltag får åtminstone mig att mysa och känna glädje. Den sortens uppriktig, djup glädje som bara känslan av framtidshopp och hämnd kan ge.

Ekoshoppingen firar framgångar

Äntligen!
Idag fick jag gå hem från min närmsta coop med enbart ekologiska produkter i påsarna! Första gången i den affären. Vilken go känsla, men shit, vad det var längesen jag hade den senast. Den här butiken har skärpt sig bra på sistone. Jag har bara tjatat på dom litegrann. Och berömt dem ganska mycket.

Ok, det blev ju en lyckad shoppingtur, men jag är tvungen att erkänna att det blev så bra bara för att jag glömde köpa de goda fulkexen som jag också hade på listan. Känns ju lite tråkigt att behöva försaka sin dagliga dos av en så viktig del av kostcirkeln som delvis härdat vegetabiliskt fett… Men vårt hållbara samhälle måste få gå före min individuella ohälsa!

Detta viktiga ställningstagande ska nu firas med att jag steker nyköpt prinskorv i smör, kokar bästa macheroni i stada och tappar upp kall folköl till hela kommandocentralen.